måndag 25 juli 2011

Fanatismens grund - partitagande

I stycket ”Om det entydiga” (ur Texter i Urval, Cordia, 2008) skriver  Gunnel Vallquist om svårigheten att skilja svart från vitt, och om den nödvändiga distinktionen mellan en människa och den idé eller det ideal som den människan representerar. Jag läste denna text dagen innan det fruktansvärda drabbade Norge, och först nu dök den upp i huvudet igen, som en påminnelse om faran med fanatism och hur denna fanatism grundläggs.

Såhär skriver Vallquist:

Jag tror att man kan och bör göra en bestämd skillnad mellan vad jag skulle vilja kalla partitagande och ståndpunktstagande. Att ta parti för något skulle då för det första innebära att man oreserverat hävdade det som gott, som det goda, och motsatsen som ont och därför ovillkorligen något att ta parti mot. Men en sådan inställning får inte tillämpas på annat än det som man efter noggrant övervägande och ansvarig eftertanke erkänt som det absolut. 
Ståndpunktstagande skulle däremot betyda en hållning vald såsom det efter omständigheterna bästa; i medvetande om att det absoluta som sådant inte är engagerat, något relativt alltså. Följden blir att vad vi här kallat partitagande måste reserveras för idéer, ideal, och aldrig kan appliceras på människor, enskilda eller grupper. Och här rör vi vid en av de säkerligen största faror i alla tider, men särskilt i vår tid, som mer än någon annan är ideologiernas, massrörelsernas, propagandans. 
Överallt, hos sig själv och andra, hos individer och kollektiv, möter man tendensen att identifiera en idé med dess mänskliga representanter. Till synes utan att ana hur farligt det är strävar man att identifiera idealet med dess förkämpar, idén med dess anhängare. Och när man sålunda tar parti för, uppstår det välbekanta fenomen som vår tid givit namnet personkult; tar man parti mot, läggs grunden till hat och misstänksamhet. I bägge fallen rör det sig om ett blint eller målmedvetet uppmanande av fanatism, och på längre sikt fördomar, som inte har mycket med den övertygelse man kanske skenbart eller uppriktigt syftade till. 
Varför beter man sig på detta sätt? Därför att det alltid är besvärligt att tänka efter, därför att det är lättare att formulera en slogan än en sanning. Ofta är svaret så enkelt. Men ofta ligger det också djupare: man ”absolutifierar” av rädsla. Ty man fruktar innerst inne, medvetet eller omedvetet, att idealet i sig självt inte är bärigt nog, att dess inneboende kraft inte räcker för att ge kraft åt anhängarna, att det är fattigt på sanning, på rättvisa, på godhet, för att tillräckligt rycka människor med sig. Så man faller för frestelsen att servera folk något gripbart och åskådligt. 
Det var vad Aron gjorde när han gav folket guldkalven att dansa kring – när ”personkulten” får insteg i ett religiöst sammanhang är det alltid ett tecken på att de styrande förlorat själva trons radikala kraft – de menar att deras person behövs som hjälp åt Gud för att slå an på massorna. Och när kommunisterna låter idén om rättvisa och frihet för de förtryckta ”personifieras” av kamrat Stalin eller vilken annan kamrat som helst, så är det ett motsvarande svek mot idealet som sådant, och ett erkännande att man inte riktigt hyser tilltro till dess resurser. 
Om man aldrig har rätt att identifiera en människa med det goda hon representerar eller förutsätts representera, så har man lika litet rätt att identifiera henne med det onda hon tycks göra gemensam sak med. Och det är just vad alla olika former av fanatism gör. Börjar man i denna ände, finns det ingen säker gräns. 

Vallquist avlsutar sedan hela texten med orden:

”Den som icke är med mig, han är mot mig”. Dessa ord är urtypen för blasfemism. Ingen människa har rätt att ta de orden i sin mun. De kan endast gälla det absoluta. Och i och med att vi tillerkänner någon rätten att utsäga dem, har vi erkänt honom som Gud. 

måndag 27 juni 2011

Alingsås och mystiken

I senaste numret av Korsväg, Göteborgs Stifts tidning för teologiskt samtal, återfinns en intervju med Christina Lövestam angående den dopordning som används i Alingsås församling, nedan följer ett citat ur den intervjun:
Det nya med den dopordning som används i Alingsås är främst språket. Det är viktigt att inte fastna i det mystifika i språket utan att människor kan förstå orden, menar Christina Lövestam och ger ett exempel på ett stycke hon själv tycker mycket om. Efter korstecknandet säger prästen i den traditionella dopordningen : "Jesus Kristus, den korsfästne och uppståndne, kallar dig att vara hans lärjunge." I Alingsås säger man istället: "Jesus Kristus kallar dig att leva nära honom, och så vara den du  i djupet av ditt väsen är.
Överlag förstår jag tanken med Alingsås dopordning, att anpassa språket till den moderna, och kanske i stor utsträckning kyrkovana dopfamiljen. Men att kalla ovanstående formulering för "mindre mystisk" än den gamla har jag svårt att förstå. Vad är det som är mystiskt med att Jesus kallar någon till lärjunge? Till att leva i efterföljelse? En sådan formulering är i mitt tycke öppen och inbjudande, den talar inte om att följa en specifik Jesus, utan öppnar snarare upp fältet för teologisk tolkning och en efterföljelse som kan ta sig många olika uttryck.

Nej det är snarare Lövestams formulering "och så vara den du i djupet av ditt väsen är" som är mystisk. Rör inte den formuleringen en av livets allra mest mystiska gåtor, vem är jag? Vad rör sig i djupet av mitt väsen? Och hur korrelerar det till Guds väsen? Dessutom undrar jag om inte en sådan formulering även överbetonar en sida av människornas och Guds gemenskap, nämligen den inre övertygelsen. Och riskerar inte en sådan överbetoning att hamna i en allt för stor fokusering på just individen och dennes egna personliga tro och relation till Gud?

Att vara kristi lärjunge kan ta sig många uttryck och former, men att "vara den du i djupet av ditt väsen är" har väl egentligen enbart ett enda svar? Att du finner dig själv, att du uppfyller ditt innersta vara, att du på något mystiskt sätt kommer fram till "vem du verkligen är"...

torsdag 23 juni 2011

Yves Klein

1.
IKB 191

From the reactions of the audience, [Klein] realized that...viewers thought his various, uniformly colored canvases amounted to a new kind of bright, abstract interior decoration. Shocked at this misunderstanding, Klein knew a further and decisive step in the direction of monochrome art would have to be taken...From that time onwards he would concentrate on one single, primary color alone: blue.
2.
La spécialisation de la sensibilité à l’état matière première en sensibilité picturale stabilisée, Le Vide:




Recently my work with color has led me, in spite of myself, to search little by little, with some assistance (from the observer, from the translator), for the realization of matter, and I have decided to end the battle. My paintings are now invisible and I would like to show them in a clear and positive manner, in my next Parisian exhibition at Iris Clert's

tisdag 21 juni 2011

En lektion i kärlek

Jag återkommer till temat kärlek, inte för att jag är kärlekskrank, utan för att jag anser att det, mer än något annat, fokuserar på det mänskliga subjektet. För frågan om vad det är vi älskar med en individ sätter ju också fingret på vad det är vi anser med att vara just en individ. Ett exempel på denna diskussion återfinns i Jean Paul Sartres novell "Intimitet":
Lulu drog tillbaka stortån ur lakansvecket rörde lite på fötterna därför att hon tyckte att det var roligt att känna sig spänstig bredvid denna slappa och fångna köttklump. Hon hörde ett kurrande: en mage som låter, det irriterar mig, jag kan aldrig få klarhet i om det är hans mage eller min. Hon slöt ögonen: det är vätskor som bubblar inne i knippen av mjuka rör, sådana har  alla människor, Rirette och jag - jag tycker inte om att tänka på det, jag får ont i magen. Han älskar mig, men han älskar inte mina inälvor, om man skulle visa honom min blindtarm i en burk, så skulle han  inte känna igen den, han fingrar på mig jämt och samt, men om man satte burken i handen på honom så skulle han ingenting känna invärtes; han skulle inte tänka "den är hennes"; man borde kunna älska allt hos en person, matstrupen och levern och inälvorna. Det är kanske för att man är ovan. som man inte älskar dem; om man såg dem som man ser våra händer och våra armar, skulle man kanhända älska dem; då borde sjöstjärnorna älska varandra mer än vad vi gör, de sträcker ut sig på stranden när det är sol och de stjälper ut magen för att den skall hämta luft och alla kan se den; jag undrar var vi skulle stjälpa ut vår, genom naveln.

Vari ligger skillnaden mellan det unika i en individ (alltså det jag älskar när jag säger att jag älskar någon) och det ickeunika hos en art (alltså det faktum att vi alla har inälvor)? Vad är det för skillnad mellan den kroppsliga underliggande materialiteten och ytan, det som vi helt enkelt "vant oss vid" att se? Är det bara en vanesak eller handlar det om den överbestämmande, sexualiserande blicken, det som Deleuze kallar för "ansiktliggörandet", en kulturell bestämning av vad som är godtagbart för kärlekens blick?

torsdag 9 juni 2011

Obey your master

Anledningen till att bloggen inte varit så aktiv på den senaste tiden: scr.bi/m7ptd3

tisdag 12 april 2011

A God that does not exist

Slavoj Žižek avslutar sin senaste bok Living in the End Times med följande rader vilka sammanfattar hans teologiska agenda på ett något makabert sätt:
If theology is again emerging as a point of reference for radical politics, it is so not by way of supplying a divine "big Other" who would guarantee the final success of our endeavors, but, on the contrary, as a token of our radical freedom in having no big Other to rely on. It was already Dostoevsky who showed how God gives us both freedom and responsibility - he is not a benevolent Master steering us to safety, but the one who reminds us that we are totally left to our own devices. This paradox lies at the very core of the Protestant notion of Predestination: Predestination does not mean that since everything is determined in advance we are not really free; rather it involves an even more radical freedom than the ordinary one, the freedom to retroactively determine (that is, change) one's Destiny itself.
The God we get here is rather like the one in the Bolshevik joke about a talented Communist propagandist who, after his death, finds himself sent to Hell. He quickly sets about convincing the guards to let him go to Heaven. When the Devil notices his absence, he pays a visit to God, to demand that the propagandist be returned to Hell. However, as soon as the Devil begins his address, starting with "My Lord...," God interrupts him saying: "First, I am not your Lord but a comrade. Second, are you crazy for talking to fictions - I don't even exist! And third, be quick otherwise I'll miss my Party meeting!" This is the kind of God needed by the radical Left today: a God who has fully "become a man," a comrade amongst us, crucified together with two social outcasts, who not only "does not exist" but also knows this himself, accepts his own erasure, passing over entirely into the love that binds all members of the "Holy Ghost," that is, the Party or emancipatory collective.

måndag 28 mars 2011

The non-sense of nonsense

Det är någonting som tilltalar mig hos Chad Hagen och hans "Nonsensical Infographics", någonting som går bortom den uppenbara skönheten i hans grafiska designer. Jag misstänker att det som tilltalar mig mest är just den frånvarande tolkningsramen, icke-meningen som här finns i bilder som vanligtvis brukar vara övertolkade och fyllda med, oftast missledande, statistiska analyser. (Något som kanske bäst exemplifieras med Mark Twains klassiska citat: "Det finns tre slags lögner: lögn, förbannad lögn och statistik.")

Vad vi kan se i Hagens verk är så själva formen för förståelsen utan innehållet, vilket naturligtvis kan verka meningslöst eller löjligt (vilket han ju medger när han döper bilderna till "Nonsensical"). Men är det inte samtidigt så att de renderar en mening bortom alla tolkade meningar istället? Är det inte en nästintill sublim bild som framträder, en bild som vi inte kan lyckas fylla med förståelse, som vi inte kan passa in i vårt logiska tänkande? På detta sätt framträder ju just meningen som så mycket mer närvarande, just genom den märkbara avsaknaden av den. Istället för att meningen presenteras för oss, i texter och rubriker, så finns meningen med dessa modeller ingenstans att finna. Och är det inte så att Hagens verk således lyckas att presentera meningen som sådan, när vi konfronteras med en modell som vårt tänkande inte kan integrera i sitt vanliga logiska sammanhang? En ren mening, abstraherad från sitt sammanhang och frilagd inför oss.