måndag 31 januari 2011

Synopsis

Ur synopsis till uppsats:

Dikten Sorg och Glädje av Harry Martinson inleds med raden: ”Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.” När Harry Martinson så beskriver sorgens ursprung i den glädje man en gång hade och som man nu förlorat så tycks det både sant och riktigt. All sorg har sitt ursprung i en glädje, i en känsla av lycka eller helhet som nu gått förlorad. Denna visdom som Harry Martinson förmedlar i sin dikt verkar dock vara något som i denna postmoderna tid är alltmer bortglömt.

För vad händer om vi vänder på den frasen och istället skriver: ”Varje glädje har djup sorg som sitt ursprung”? Är det inte snarare denna fras som är den moderna människans ontologiska credo? Den moderna människan som har blivit allt mer involverad i den globala kapitalismens hämningslösa framfart världen över. För är det inte så att kapitalismen, istället för att få oss att stanna upp och undersöka glädjens och sorgens ursprung, ständigt pressar oss vidare, till nya begär, till nya möjligheter och till något annat, något bättre, som kan fylla tomrummet som uppstår efter den djupa sorgen?

Den djupa sorg som jag här beskriver är det tomrum som uppstår efter det förlorade Tinget. Subjektets framträdande och inlemmande i världen är grundat i den symboliska kastrationen, en grund som till sin form är rent utopisk då det Ting som objektet tror sig sakna aldrig egentligen har varit i subjektets ägo. Subjektets inneboende splittrade karaktär delas så upp i två delar, en intern och en extern där den externa får imaginär kropp i ”verklighetens krav” medan den interna får kropp i det egna begäret. Så ställs alltså begäret mot verkligheten i kampen om Tinget. Men eftersom det inte är en kamp som någon kan vinna så blir subjektet istället fokuserat vid objet petit a (Det objekt som upphöjs till statusen av ett Ting). Begäret riktas så i ett försök att nå Tinget istället mot objet petit a, ett objekt som i sig inte heller existerar utan snarare är en tom form, en plats, som kan fyllas av vilket objekt som helst.

Och är det inte på detta sätt, med ovanstående logik, som man kan förstå parafrasen på Harry Martinsons dikt, på hur glädjen har sitt ursprung i sorg? Den glädje vi får i begärsuppfyllnaden, genom att placera ett objekt i (det förlorade) Tingets tomma plats (objet petit a) förvandlar sorgen (förlusten av Tinget) till glädje och gör därmed sorgen till ursprung för glädjen.
Och är det inte samtidigt här som kapitalismen blir den värsta (och bästa) bundsförvanten? Eftersom kapitalismens logik inte heller, liksom psykets logik, innefattar ett status quo, ett tillstånd där produktionen och konsumtionen når en harmonisk balans, eftersom det även i kärnan av kapitalismen finns en intern negation som tvingar kapitalismen till att ständigt producera nya begärsobjekt? Kapitalismen upphöjer så den glädje som är grundad i sorgen (förlusten över Tinget) till universalitet och till den enda allmänna och accepterade livsåskådningen. Och då denna universella livsåskådning är i sig ”oideologisk” (förstått som ej grundad i begrepp som människovärde, gudssyn o.d.) och utgör den enda tolkningsramen för människors liv så innebär det att den moderna människan står försvarslös inför trauman såsom krig, terrorattacker, miljökatastrofer o.s.v. som då plötsligt inte kan ges en mening. Istället för att kunna se en mening med de katastrofer som drabbar den moderna människan så upplevs det som om den utsätts för ett abstrakt våld. Ett våld, ett trauma, som inte kan tolkas, förstås eller ges någon mening. Vi blir alla som en gudlös Job, ständigt utsatta för olyckor utan någon alls att klaga till. Eftersom vi, i denna postreligiösa värld, inte kan ge mening till det abstrakta våldet så upplevs alla typer av våld, katastrofer, fysiskt våld, social utstötning som tillhörande samma kategori och således producerar allt våld samma effekter.


Och det är just dessa effekter, menar Malabou, som skapar det posttraumatiska subjektet. Ett subjekt som utsätts för trauma som det inte kan integrera, ett subjekt som blir apatiskt, som saknar emotionell inlevelse – ett subjekt som inte längre är ”i världen”, ett subjekt som lever döden som en form av liv, Freuds dödsdrift förkroppsligad. Eftersom den Freudianska definitionen av trauma är ett yttre våld som resonerar mot ett tidigare libidinöst trauma så blir detta abstrakta våld alltså ett våld som inte kan ges mening, eller som kan resonera i ett tidigare trauma. Eftersom det abstrakta våldet som skapar posttraumatiska subjekt förstör, så att säga, subjektet så kan det omöjligtvis finnas något libidinöst eko menar Malabou, subjektet kan helt enkelt inte finna någon njutning (jouissance) i sitt eget förstörande.

Malabou menar vidare att det är denna vår brist på mening som gör att sociala konflikter berövas på sin dialektik av politisk kamp och sociala konflikter blir lika anonyma som naturkatastrofer. En heterogen blandning av natur och politik uppstår där ”politik utraderar sig självt som sådan och tar formen av natur, och naturen försvinner för att anta politikens mask.” På så sätt menar Žižek att den globala kapitalismen skapar en ny form av sjukdom som i sig är global, likgiltig inför de mest grundläggande distinktioner såsom den mellan natur och kultur.

Som sista del i denna synopsinledning vill jag så återigen knyta det våld som skapar det posttraumatiska subjektet till dess libidinösa eko. Malabou menar visserligen att det inte finns någon klangbotten att resonera mot i och med förstörelsen av subjektet och skapandet av det postraumatiska subjektet. Žižek menar dock att det är just det som det gör. För är inte skapandet av det posttraumatiska subjektet en upprepning av den ursprungliga symboliska kastrationen. Den ontologiska sorgen som varje subjektet skapas ur? Är det inte bara en upprepning av subjektets inlemmande i världen, det sätt subjektet tar signifikantens plats i det symboliska nätverket, det sätt som subjektet byter ut allt som är ”jag” mot det som det symboliska nätverket säger att ”jag” är?



lördag 8 januari 2011

Gregory Crewdson

Liksom konstnären Carl Hammoud så har också fotografen Gregory Crewdson ett gott öga till det stilrena och perfekta. Men till skillnad från Hammoud så finns det också något obehagligt i Crewdsons bilder. Det ligger ett David Lynch-obehag kring alla bilder, som om närsomhelst kommer något att hända. Eller har det redan hänt?

En stor del av bildernas obehag ligger delvis i bilden i sig, i mannen som står utanför fönstret, kvinnan som står mitt i gatan, något som tvingar betraktaren att ställa frågor till bilden och vad som kommer hända. Samtidigt ligger obehaget i att vi som betraktare kommer alltför nära livet. Vi står som åskådare inför människors beslut, tankar och innersta känslor. Det är som om vi har korsat en privat gräns som vi i våra dagliga liv inte vanligtvis överträder. För vad är det som får kvinnan att stiga ut ur bilen och mannen att ställa sig utanför fönstret? Är det inte en längtan vi ser, ett blottläggande av det allra innersta?

En längtan bort från det alldagliga livet, en längtan efter något, en längtan efter att någonting kommer att hända. En längtan efter det magiska ögonblicket då den åttonde bollen stannar i luften, då Guden talar, då livet i sin fullhet visar sig.

















fredag 7 januari 2011

Den materialistiska heligheten

Egentligen har bloggen jullov ett tag till, men eftersom min uppsats om Bergmans gudsbilder nu är i stort sett klar så kan jag bjuda på den avslutande delen och ett avslutande citat från den sista filmen i min undersökning, Viskningar och rop (1973). Min tes är att det i detta citat som Bergmans nya gudsbild visar sig allra tydligast, när den cancersjuka Agnes, som enligt hovpredikanten "burit allt vårt lidande i sin kropp" (se äldre blogginlägg) trots sin sjukdom kan uppleva frid, nåd och en känsla av lycka och tacksamhet.
Istället för att porträttera en avlägsen, kall, hård och distanserad Gud så väljer Bergman att istället porträttera det Heliga, som en realitet i vår vardag, som någonting som existerar i vår materialistiska värld. Man kan sammanfatta det som att Bergman väljer att upphöja vardagen till helig, snarare än att upphöja det Heliga till någonting avlägset.

”Onsdagen den tredje september. Det är svalt som av annalkande höst, men ändå så milt och fint. Mina systrar, Karina och Maria, är här för att hälsa på mig. Det är underbart att få vara tillsammans igen som i gamla dagar. Jag känner mig också mycket friskare, vi kan till och med göra en liten promenad tillsammans – det har blivit en stor upplevelse, särskilt för mig som inte har varit utomhus på ganska länge. Plötsligt började vi skrattande springa mot den gamla gungan som vi inte besökt sedan barndomen. Vi satte oss i den som tre små snälla systrar och Anna gungade oss, långsamt och makligt.
All värk var borta. De mänskor jag håller mest av i världen var hos mig. Jag kunde höra dom småprata runtomkring mig, jag kände närvaron av deras kroppar, värmen av deras händer. Jag ville hålla fast ögonblicket och tänkte: Det här ju i alla fall lycka. Jag kan inte önska någonting bättre. Nu, några minuter får jag uppleva fullständigheten. Och jag känner en stor tacksamhet mot mitt liv, som ger mig så mycket.”

måndag 13 december 2010

Bergman och Bach

I många av Bergmans filmer spelar musiken, och framförallt Bach, en viktig roll. Bachs musik får ofta stå som representant för något han faktiskt kallar nåd. Det som enklast kan beskrivas som kontakt och gemenskap människor emellan. I följande citat kan man också ana hur Bergman såg Bach som en lindrare av smärtan som Guds tystnad lämnade kvar och som något som kan tränga igenom den Heliga bråten och föra oss fram till "det namnlöst Heliga".

"I Johann Sebastian Bachs musik finner vår hemlösa Gudslängtan en trygghet som inte störs av ordens mångtydighet eller spekulationens förvirringar. Vi låter vår såriga tanke stillna, behöver inte resa något motstånd inför en förtröstan som i sin gränslöshet innesluter hela vår kluvna ängslan. Bachs musik lyfter oss förbi ritualernas och dogmernas råa påtaglighet, för oss till gemenskap med det namnlöst Heliga."



tisdag 7 december 2010

Statistik från nomineringsvalet till biskop i Göteborg

Idag avgjordes så nomineringsvalet för att få fram kandidater till Göteborgs Stifts nästa biskop. Och de nominerade är följande:

Staffan Grenstedt 284 röster
Christina Eriksson 151 röster
Per Eckerdal 147 röster
Lars Hjort 119 röster
Kerstin Hesslefors Persson 113 röster
Michael Persson 86 röster
Jesper Svartvik 85 röster
Ingvar Humlén 62 röster

Anmärkningsvärt är att Jesper Svartvik kom upp som tänkbar kandidat först under dagen och det har alltså inte funnits tillfälle för präster, diakoner och elektorer att läsa på om honom och ändå lyckas han bli nominerad. Nu är han visserligen ett känt namn, men det som mest spelade in i hans nominering var nog ändå de nomineringspläderingar som föregick gruppdiskussionerna och själva valet. Svartvik nominerades nämligen av inte mindre än två olika föredragshållare. Jag trodde att många hade sina röster klara redan innan valet, men kanske påverkar nomineringarna mer än man tror så jag sammanställde en liten lista över de som nominerades, vilka de nominerades av och hur det gick för dom i valet:

Namn Röster % Pläderingar
Staffan Grenstedt 284 25 3 (Hans Lundaahl, Lars Persson + Kristina Pimaschow, Pamela Sjölin + Börje Lund)
Christina Eriksson 151 13,3 2 (Eric Muhl, Björn Andersson)
Per Eckerdal 147 13 3 (Ulla Rickardson, Britta Broman, Bengt Inghammar)
Lars Hjort 119 10,7 2 (Maria Olander, Leif Sjöstedt)
Kerstin Hesslefors Persson 113 10,1 1 (Annika Larsson)
Michael Persson 86 7,7 2 (Eric Muhl, Eva May Melander)
Jesper Svartvik 85 7,65 2 (Jonas Eek, Eric Muhl)
Ingvar Humlén 62 5,6 2 (Olof Kjellström, Henrik Törnqvist)
Dan Bernspång 20 1,8 1 (Bengt Ljungberg)
Peter Hellgren 10 0,9 1 (Mart Saar)
Lars T Gåreberg 9 0,8 1 (Ulrika Drevhagen)
Torbjörn Edebol 2 0,18 1 (Bengt Magnusson)
Jan-Olof Aggedal 1 0,09 1 (Jerker Schmidt + Jonas Ransgård + Sara Blom)

Man kan alltså märka att det är en stor fördel att få en eller flera som pläderar för ens kandidatur, vilket kanske inte var helt oväntat. Hur mycket det påverkar är ju inte helt säkert heller... Men ändå kan det vara tänkvärt till ett annat val att kanske låta alla få någon som talar för ens kandidatur för att förhindra ojämlikheter i valet.

Anmärkningsvärt är att av de tre som pläderade för Jan-Olof Aggedals kandidatur verkar endast en av de ha röstat på honom själva. (Det fanns inga ogiltiga valsedlar)

(Edit: Det verkar omöjligt att göra en snygg lista, ni får hålla till godo med så som den ser ut. Tabellerna är "namn", "antal röster", "procent av rösterna", "antal pläderingar" samt "namn på de som pläderade")

Edit 2: En uppmärksam läsare påpekade att Aggedal faktiskt fick 11 röster i nomineringsvalet vilket således förklarar de agiterandes röstande. Jag ber om ursäkt för detta. Men det visar min poäng än mer då Aggedal inte heller var nämnd som kandidat innan pläderingen och sedan ändå får 11 röster.

torsdag 2 december 2010

"Man skall inte använda gamla jasminer"

Ur Vilgot Sjömans L:136 - dagbok med Ingmar Bergman:

På morgonen går Märta Lundberg övergivet ner mot kyrkan, den tomma kyrkan, lutar huvudet kvidande mot en träpelare. Vid 11-tiden är hon sommarklädd och ordnar med konfirmationsblommorna. Plötsligt blir hon jävlig och frågar Tomas om
han tror på förbönen.
Just då upptäcker jag att Ingmar strukit en lång bit i Tomas samtal med fiskaren.

TOMAS: Du ska leva, Jonas, sommaren kommer ju, mörkret skall inte vara för evigt. Du har ju dina jordgubbsland och din blommande jasmin. Tänk så den doftar. Varma långa dagar. Det är det jordiska paradiset, Jonas. Det är något att leva för
.
- Mycket bättre utan det. Mycket ödsligare och hemskare så. Tomas sitter där och ska trösta Jonas, men allt han lyckas
åstadkomma är att han har bort Gud alldeles för honom. (...)
- Du strök Märtas replik utanför Frostnäs kyrka också. Den där om när "fjärden brinner av sol. Och björkhagen. Och jasmindoften."
- Mmm. Jag hade dom där jasminerna i MORDET I BARJÄRNA också. Dom gamla makarna sitter där i vinterkölden och fantiserar om sommaren och jasminerna... men nej, dom ska bort nu.

Han går bort till Ingrid och kontrollerar hennes eksembandage.

- Man skall inte använda gamla jasminer.

tisdag 30 november 2010

Analepsis

Jag snubblade för några dagar sedan över en gammal GP där Mikael van Reis skriver om konstnären Carl Hammoud och hans verk Analepsis och det var något i det han skrev som, påminde mig om nattvarden, anamnesen och tidsupphävandet i det liturgiska momentet. Samtidigt påmindes jag om Walter Benjamins "Messianska tidsbegrepp" och hur han menar att Messias inte kommer vid slutet av historiens utveckling utan att Messias kommer för att bryta av historien, för att bryta den kontinuerliga tiden.




"Carl Hammoud är en virtuos och på goda grunder mycket uppmärksammad målare i sin generation. Hans bildsignatur är stark – gärna slutna kontorsrum där pärmar och papper plötsligt briserar i ett strikt kaos målat i dov, elegant färgskala från beige och gult till bruna nyanser som bildar en stämning av gammal ny saklighet i möte med ett uppdaterat magritteri. Man anar en både drömmande och kontrollerande blick bland de matt lysande ytorna. Och en sorts hemlig njutning i all denna enslighet.

Ibland märker man en fond av klassiskt måleri liksom även en litterär resonans. Varje lokal producerar ju sitt drömda slott eller utbrott. Allt bygger ytterst på det paradoxala ögonblick då papper virvlar upp som fjärilar i ett rum helt utan vind och fjärilar. Carl Hammoud är då lite som en måleriets Harry Houdini. Han låser in sig och bryter sig ut som en illusionist.

Analepsis fascinerar starkt när de svävande bladen växlar mellan flimrande transparens och glatt spegelyta. En ”analeps” är en plötslig minnesbild som bryter av nuet. Allt är här i rörelse och ändå så dansant exakt i alla dubbletter och fasetter. Jag anar där en ny och kanske oväntad lätthet. Är detta inte egentligen en bild av frihet?"