fredag 18 juni 2010

Guds tystnad, III

Är Guds tystnad en ofrånkomlighet? Om man frågar Emmanuel Levinas, transcendentens och etiken största filosof, som i boken Of God that comes to Mind menar att så fort vi försöker föra in Gud i "vår värld" så förlorar vi Hans transcendenta status. Hans själva "varande utanför varandet".

If the intellectualization of the biblical God - theology - does not reach the level of philosophical thought, it is not beause theology thinks God as a being without making clear to begin with the "being of his being", but because in thematizing God, theology has brought him into the course of being, while the God of the Bible signifies in an unlikely manner the beyond of being, or transcendence.

Även om det inte förklarar en tigande Gud, så berör det ändå sättet som vi kommunicerar med varandra om Gud, samt även sättet som vi kanske förväntar oss att Gud skall kommunicera med oss?

tisdag 15 juni 2010

Den Andre är inte densamme

Det är ju numera förbjudet i Frankrike att framträda offentligt med ”ett fullständigt maskerat ansikte” och i det senaste numret The Symptom (nummer 11) så beskriver Slavoj Žižek vad han misstänker är den egentliga orsaken till detta förbud. För även om, i stort sett, samtliga partier har stått bakom förbudet med hänvisningen till de mänskliga rättigheterna och kvinnors rätt att i en modern stat få bestämma över sig själva, så kan man inte undgå att misstänka att det ligger något annat bakom. Varför är det så? Först och främst menar Žižek så finns det en ambiguitet i kritiken mot att bära burka. Å ena sidan så kritiseras burkan för att det är ett förtryckande frihetsberövande plagg, men å andra sidan så glider snart kritiken över till det franska subjektets egna känslor inför mötet med den beslöjade Andre. När kritiken är så enhällig och samtidigt ligger på två så olika plan (både politiskt och subjektivt) så kan man alltid misstänka att det är ren ideologi som ”är i görningen” som det omedvetna, instinktiva, handlandet som maskeras i ord om frihet, jämlikhet och systerskap.

Så vad skulle vara det Reala i mötet med burkan, menar Žižek? Kanske är det upplevelsen av att den beslöjade Andre (en muslim klädd i burka) inte är så beslöjad utan att mötet med muslimen snarare påminner oss om den Andre i sitt radikala annorlundaskap, kanske påminner det oss om avgrunden som den Andre ställer oss inför, den avgrund som vanligtvis mildras av Ansiktets form. För är inte den Andre egentligen bara en blick/springa som tittar fram bakom en mörk fläck? Och det är detta som Ansiktet försöker dölja, försöker förmildra, genom det sätt som mitt eget ansikte liknar den Andres ansikte. Det är kanske därför vi blir mer bekväma ju mer lika varandra vi är – för att egentligen är vi alla i grunden enbart olika.

fredag 11 juni 2010

Söndag, en dag att räkna med

I senaste numret av Kyrkans Tidning väcks debatten om den söndagliga huvudgudstjänstens vara eller icke vara. Bland dem som är för förändring menar vissa att klockan 11 på en söndag inte är den optimala tiden (såvida man inte är pensionär), medan andra menar att det är förödande för vissa präster att tvingas till att utföra ett antal mindre besökta gudstjänster varje söndag för att få ihop firandet i de olika församlingskyrkorna. Andra håller däremot hårt på söndag klockan 11, ”för att det är tradition” (detta evigt tvåeggade svärd…), eller för att de anser det vara själva navet i det ”kyrkliga hjulet” och skyller vikande siffror på oengagerade präster.

Vissa förespråkar alltså ett avskaffande av obligatoriet att fira huvudgudstjänst just på söndagen och ett öppnande för alternativa former och tider för huvudgudstjänst. Tillsammans med nya handboksförslaget som väntas snart så kan detta i slutändan leda till den ”differentiering” av huvudgudstjänsterna som framförallt gynnar den enskilde individens önskan att gå till kyrkan, till en gudstjänst utformad efter dennes behov, på en tid som passar dennes schema. Många värjer sig för ordet differentiering och anser att kyrkan skall vara en och densamma vart än man kommer, medan andra anser att det är ett motmedel mot just likriktade gudstjänster som inte ”lockar” någon.

Problemet, som jag ser det, är att detta är ett mönster som går igen i många olika former. Chris Andreson, chefredaktör på tidningen Wired, publicerade för ett antal år sedan sin tes om den Långa Svansen (Long Tail-theory) vilket kort sammanfattad går ut på att ökat utbud av ”nischat” material ökar efterfrågan (och försäljningen). Han menar att individen sedan 50-talet och framåt har gått från att vara en konsument av ”generell” populärkultur ( En dagstidning, en Tv-kanal, en sorts musik på listorna) till att allt mer, med den nya tidens distributionskanaler och informationskanaler, bli en konsument av ”nischad” populärkultur. Denna möjlighet till oändligt utbud, och oändliga val leder till att individens självbestämmande (dess definierande av sig själv) nuförtiden är starkt sammankopplad med de val som individen gör. Vad den fyller sin fritid med, vilka kläder den köper, vilken musik den lyssnar på osv. Detta påverkar ju även oss som kyrka eftersom kyrkan inte längre är (om den någonsin har varit det) en självklar del av individens personlighet utan enbart är ett av de många attribut som individen kan addera till sin skapade persona. Så om vi som kyrka vill ”nå” människor så är det en självklarhet att vi måste differentiera och nischa gudstjänsterna för att ge individen möjligheten till att ha ett antal ”kyrkliga” val att addera till sin personlighet. Territorialförsamlingar och huvudgudstjänst söndag klockan 11 är så långt man kan komma från att vara en del av denna ”kyrkliga marknad” där individen kan uttrycka sig själv.

Och som ni kanske märker så dyker problemet upp här, i den ”kyrkliga marknaden”, eftersom teorin om den Långa Svansen i grund och botten är en marknadsteori så är det kanske inte en teori som kyrkan vill följa i det långa loppet. Att individen uttrycker sin persona genom marknadsekonomins regler tror jag inte är en Gudomlig uppenbarelse, även om det visserligen kan leda till det, genom ökade gudstjänstsbesök.

Så då får vi ställa oss frågan: Varför är det just söndagen som är viktig, och på vilket sätt? Att Jesus uppstod på söndagen är det ”självklara” svaret till att just denna dag i veckan är dagen för firandet av eukaristin, men vad innebär denna dag? Alexander Schmemann, ortodox teolog och liturgiker menar att denna dag har eskatologiska kopplingar till sabbaten och det Gamla Testamentet som vi kanske oftast glömmer bort idag, men som de första kristna höll heligt.

”I den judiska världsbilden och religiösa erfarenheten har sabbaten, den sjunde dagen, en oerhörd betydelse. Den är människans deltagande i, och bekräftelse på, Guds skapelse godhet.” Så sabbaten är, enligt Schmemann, det aktiva deltagande i skapelsens glädje, snarare än en vila från arbetet som vi kanske ser den idag. Som sådan får den både kosmiska och eskatologiska bibetydelser genom dess firande av tidens höjdpunkt och den gudomliga fridens helighet och fullhet. Samtidigt, menar Schmemann, är denna ”goda värld” som hyllas på den sjunde dagen också ”syndens värld”, den värld som vänder sig från Gud. Därför skriver Schmemann att ”den sjunde dagen pekar utöver sig själv mot en ny Herrens Dag – frälsningens och återlösningens dag, då Gud skall triumfera över sina fiender.”

Schmemann menar att för de första kristna blev denna dag en aktualitet i firandet av liturgin på söndagen. Genom att göra söndagen till dagen för den kristna uppenbarelsen, dagen efter den sjunde dagen, alltså dagen efter den judiska sabbaten, så blev den både den åttonde dagen, den sista dagen i ”denna världens tid”, men samtidigt den första dagen, den dagen då en ny era börjar, Herrens dag, Guds rikes dag. Och det är denna första dag som är nyckeln, för söndagens ”verkliga innebörd låg i förvandlingen av tiden, inte av almanackan. Söndagen förblev å ena sidan en av de många dagarna (i mer än tre århundraden var den inte ens en vilodag.) Den var den första dagen i veckan, helt tillhörig denna världen. I det eukaristiska uppstigandet å andra sidan uppenbarade och manifesterade sig på den dagen, i all sin härlighet och omdanande makt, Herrens Dag såsom denna världs slut och som begynnelsen av den tillkommande världen. Sålunda förvandlades genom denna enda dag alla dagar, all tid, till tider av åminnelse och väntan.”

Och poängen är alltså inte att den åttonde dagen, de kristnas högtidsdag, ersatte den sjunde dagen. Enligt Schmemann fortsatte de tidiga kristna att gå till synagogan på sabbaten just för att behålla det eskatologiska perspektivet på gudstjänsten och tiden som sådan. Den åttonde dagen omvandlade denna världens tid, den omvandlade sabbatens fallenhet, men ersatte inte tiden. ”Genom att förbli en av de vanliga dagarna och ändå, i eukaristin, uppenbara sig själv som den åttonde och första dagen, gav den alla dagar deras sanna innebörd. Den gjorde denna världens tid till en slutets tid, men också en begynnelsens tid.”

Så kanske spelar själva dagen ingen roll om vi tappat bort den åttonde och första dagens eskatologiska betydelse för kyrkans firande. Att huvudgudstjänsten ger världen liv, genom sin omvandlande kraft, är ett perspektiv som försvinner om vi diskuterar vilken tidpunkt i ”denna världens tid” som är gudstjänstens rätta plats utan att också diskutera dess förhållande till just ”denna världens tid”.

tisdag 8 juni 2010

The storm of progress



"A Klee painting named ‘Angelus Novus’ shows an angel looking as though he is about to move away from something he is fixedly contemplating. His eyes are staring, his mouth is open, his wings are spread. This is how one pictures the angel of history. His face is turned toward the past. Where we perceive a chain of events, he sees one single catastrophe which keeps piling wreckage and hurls it in front of his feet. The angel would like to stay, awaken the dead, and make whole what has been smashed. But a storm is blowing in from Paradise; it has got caught in his wings with such a violence that the angel can no longer close them. The storm irresistibly propels him into the future to which his back is turned, while the pile of debris before him grows skyward. This storm is what we call progress." - Walter Benjamin


torsdag 3 juni 2010

Israel, Beria och propagandan

I gårdagens Kulturnyheterna i SVT diskuterades attacken av Ship to Gaza-konvojen utifrån ett intressant perspektiv. De uppmärksammade det faktum att även den Israeliska befolkningen var upprörda över Israels agerande, men inte över att Israelisk militär bordat båtarna och skjutit ihjäl aktivister/terrorister. Nej, den Israeliska befolkningen var, enligt Kulturnyheterna, framförallt kritiska till det faktum att den Israeliska propagandamaskinen hade satt igång allt för sent och misslyckats med sitt mål. Poängen var alltså att den Israeliska propagandan inte hade lyckats vilket visade sig i omvärldens kategoriska fördömande av deras handlande. EU:s utrikesminister, Carl Bildt, den turkiska utrikesministern, alla fördömde de Israels handling, den Israeliska propagandan hade inte ens lyckats förmildra deras uttalanden.

Varför är detta intressant? Dels för att det visar på några aspekter av Lacans, den store Andre (the big Other) men framförallt för att det möjligtvis visar på att det existerar en tro (en tro som är skild från kunskap) i det Israeliska folkets förhållande till sin egen stat, och dennes agerande.

För all tro, menar Žižek, är grundad i en förskjutning, en förskjutning som placerar tron i ”subjektet som antas tro” (subject supposed to believe). Genom att det finns ett subjekt som ”verkligen” tror (= den store Andre) så kan vi förskjuta vår egen tro till det subjektet och därmed aldrig behöva investera oss själva helt och fullt. Så, till skillnad från kunskap, finns det inte en rak förbindelse mellan det talande subjektet och tron, utan tron förmedlas alltid av den store Andre (eller någon ställföreträdare för den store Andre). För att förtydliga kan jag ta ett konkret exempel med föräldrar som låtsas tro på tomten till förmån för sina barn (som då ”verkligen” tror på tomten) eller den sovjetiska anekdoten med Lavrenti Beria:

Efter den dåvarande chefen för den ryska säkerhetstjänsten NKVD (senare KGB), Lavrenti Berias avrättning 1953 uppstod det en incident rörande ”Den stora ryska Encyklopedin”. När sovjetiska prenumeranter fick B-volymen av uppslagsverket fanns där, så klart, ett dubbeluppslag med Beria, där han hyllades som den store sovjetiske hjälten. Efter hans fall, och fördömande som en förrädare och spion, fick alla prenumeranter ett brev från förlaget där de uppmanades att klippa ut skicka tillbaks sidorna om Beria; i utbyte fick de ett dubbel-uppslag (med bilder) rörande Behrings sund, så att, när de satte in de sidorna i uppslagsverket var helheten återställd och inga tecken kvarfanns av den sovjetiska omskrivningen av historien.

Frågan som Žižek ställer sig är: för vem var denna helhet bibehållen, om alla prenumeranter var medvetna om manipulationen (eftersom de själva klippt ut sidorna)? Žižeks enda svar är, såklart, för det icke-existerande ”subjektet som antas tro”. Och är det inte samma med den Israeliska upprördheten över propagandamaskinens misslyckande. Omvärlden vet vad som hände, det israeliska folket vet vad som hände, alla vet vad som hände (och vad som alltjämt händer i Gaza), men om propagandan ändå hade lyckats så hade kanske "subjektet som antas tro” kunnat undanhållas informationen, och därmed fortsatt ge det Israeliska folket någon som kan förmedla en tro på den Israeliska statens rättfärdighet?

tisdag 1 juni 2010

Formulating the problem: Freedom

"From the platonic dialouge to Augustine's questioning, which specifies the ego as a putting in question (se querere, questio mihi factus sum), the Western valorization of questioning culminates in the Kantian affirmation of a spontaneous, sovereign, and in this sense liberatory understanding - though one that is not, for all that, without limits and traps.

Let us pause, if you will permit me, at this Kantian freedom, "cosmological" freedom on the whole, since it is the power of Reason to begin by itself that is posited. This power of autocommencement on the part of the universal Reason can be interpreted as a splendid valorization of the reasoning "self", simultaneously initiating and autonomous. To be sure, this "self" is itself generated by a Cause from which everything begins; man is dependent on this transcendental cause that goes beyond him. Nevertheless, although human freedom is "caused" by an externality on which it depends, it spreads and can become a "practical freedom" as long as it remains independent of sense perception.

This freedom, produced by a casuality, in this case, God, could just as well be produced by a casuality of natural and economic forces. Thus Max Weber, in The Protestant Ethic and the Spirit of Capitalism (1904 - 1905), demonstrated the inversion of transcendence in the production of social goods. A casuality governs freedom, and freedom adapts to it, even as it achieves its own flourishing, by dominating all sensuality through understanding that is, ultimately, moral. This is the optimal model of productive and moralistic freedom. Even if it is transgressed or flouted - or simply ignored - it nonetheless governs liberal democracy. Its injunction amounts to this: adapt yourself to a cause (which, nowadays, is no longer either God or a transcendence, though these are more present than they are said to be, but is economic causality); adapt yourself to the economy; adapt yourself to the dollar - and you will be free... in that casuality. Thus freedom means the ability to produce causes and effects, and I am hardly simplifying when I say that freedom amounts to freedom of production, to the mastery of production. And so freedom is the power to produce - to produce objects of desire and consumption."

- Julia Kristeva Crisis of the European Subject s, 120-121

fredag 28 maj 2010

”Vi är annorlunda, det är inte du."

Två manifestationer som på senare tid rönt stor uppmärksamhet är Regnbågspromenaden i Göteborg, som var en del av HBT-festivalen och Jesusmanifestationen i Stockholm härom veckan. Skälet till att hålla en parad eller manifestation brukar oftast, såvitt jag uppfattat det, vara ett av tre skäl: ”Vi vill visa för världen att vi finns”, eller ”Vi vill visa för varandra att vi finns”. (Det tredje skälet kommer jag till senare.) Det andra skälet ser jag inget problem med, det är bara bra att samlas och träffas, diskutera, utvecklas, fira och ha trevligt tillsammans. Men om det vore det enda skälet så kan ju vilken plats som helst duga, och det behöver inte vara en central plats i någon av våra större städer. Kristendomen har under året flera sådana tillfällen, Världens fest, Teologifestivalen, Frizon, Nyhemsveckan, Gudstjänstsfestivalen, för att nämna några som varit på agendan den senaste tiden, vilka, även om de ibland är i storstäder, allt som oftast håller sig till redan erkända platser. Så det ända skälet till att hålla en manifestation/parad på en central plats i en storstad blir: ”Vi vill visa för omvärlden att vi finns”. (Detta är något som blir extra tydligt när Dagen intervjuar Fredrik Reinfeldt och Mona Salin om Jesus-manifestationen och förfasas över att de inte ens uppmärksammat den).

Men exakt vad är det man vill visa för omvärlden? Det kan ju inte bara vara ”att vi finns” för jag tror de flesta vet att det finns kristna och att det finns homosexuella i Sverige. Att man är många och kan låta mycket? Det kan fotbollsfans också, men de brukar snarast undvika medialjuset. Så vad är det man vill visa? Och varför? Problemet formulerades väl av Emanuel Karlsten i sin kritik av Jesusmanifestationen: ”Vi står på scenen och berättar om det andra inte har. Vi går på gator med plakat som säger ”jag är kristen” och kunde lika gärna lagt till ”det är inte du”.” Och, även om det inte är lika politiskt korrekt att tycka det, så gäller samma sak även för s.k. regnbågspromenader. Även om det är två ibland diametralt olika livsstilar som paraderar på stadens gator och torg så är det ändå exakt samma sak som proklameras. ”Vi är annorlunda, det är inte du.”

Och det är just detta proklamerande av annorlundaskap som kan leda till att man utstöts än mer från samhället, genom att man tar på sig rollen av ideologins sublima objekt. För gemene man kommer båda dessa publika tillställningar uppfattas som ett självvalt avståndstagande från normen, och inte det som ibland anges som ett tredje skäl för dylika tillställningar: ”Vi vill bli accepterade av samhället”. Men genom att markera sig som annorlunda, genom att verkligen gå ut och bekräfta sitt annorlundaskap så riskerar man inte bara att befästa uppfattningen om man är avvikande man bekräftar också den gängse, visserligen omedvetna, uppfattningen om att de Andra (kristna, homosexuella) organiserar sin njutning (för att använda ett Lacanskt begrepp) på ett annat sätt än vad vi ”vanliga” gör. För frågan hur vi organiserar vår njutning är, enligt Žižek, en av de grundläggande frågorna när det gäller rasism, utanförskap, utstötning o.s.v. Det sätt som vi organiserar vår njutning på är det som binder oss samman som grupp och därför också det som skapar klyftor mellan människor. Hur vi firar våra helgdagar, vad vi äter för mat, vilka tv-program vi ser på o.s.v. är det som vi håller som allra ”heligast” idag och om vi stöter på någon annan som inte håller våra traditioner (invandrare och deras ”konstiga mat” exempelvis) så uppfattar vi de genast som annorlunda. Men inte bara annorlunda. Omedvetet anklagar vi dem också för att stjäla vår njutning.

Förr i tiden så kunde vi organisera vår njutning till en Sak, exempelvis Nationen, Gud eller Staten. I Sverige idag är inte längre Nationen, Gud eller ens Staten, det som binder samman alla dessa gemene människor. Det är TV. Programmet Idol, Melodifestivalen, stora sportevenemang osv. fyller tomrummet som de tidigare ”Sakerna” har lämnat efter sig och har nu blivit Saken som vi organiserar vår njutning kring. Idol får inte så många tittare för att det är bra, det får många tittare för att det har många tittare, dvs. för att det fyller ett tomrum i den gemene mannens/kvinnans tillhörighetsskapande.

Det är också därför dessa manifestationer av annorlundaskap skapar än mer klyftor. För poängen enligt Žižek och Lacan är ju att vi aldrig haft saken, att vi aldrig har besuttit Tinget som vi eftertraktar. Tomrummet som Nationen, Gud, Staten lämnat efter sig och som nu fylls av Tv har alltid varit ett tomrum. Saken/Tinget har aldrig kunnat nås, och vi har aldrig haft det i vår besittning. Men detta är vi inte medvetna om och eftersom vi inte kan få den fulla jouissance som vi eftersträvar så anklagar vi de Andra för att stjäla vår njutning. Så genom att så starkt proklamera sitt annorlundaskap riskerar båda sidor att bli det sublima objekt som i ideologins falska medvetande är hindret för samhällets helhet och enhet. Genom att befästa ett annorlundaskap blir man inte bara direkt kvalificerad som utanför, man vidhåller också den ideologiska fantasin om att samhället en dag kan bli en helhet. Man låter den omöjliga utopin om ett organiskt samhälle leva vidare och växa sig allt starkare för var dag som man står mitt i samhället och proklamerar sitt utanförskap inför det.