lördag 17 januari 2009

Den Andre vs. Syndabocken


Såg filmen Notre Musique av Jean-Luc Godard igår. En riktig pretto-film! I en scen stod den kvinnliga huvudpersonen på den söndersprängda Stari Most (Gamla Bron) i staden Mostar i Bosnien-Hercegovina och läste Emmanuel Levinas. (Kanske lite övertydligt?) Diskussionen om den Andre får anses relativt central i filmen som egentligen kanske handlar om motsättningar människor emellan. Kriget i Bosnien, Palestina vs. Israel, indianer i Nordamerika, konstnärer- vs. ”vanligt folk” osv.

Hursomhelst, det jag mest av allt tänkte på var att jag verkligen har börjat tröttna på den ständigt återkommande idén om ”den Andre”. Jag kan erkänna att jag inte satt mig in i hela begreppets karaktär, men grunddraget att vi aldrig ser den Andre i sin helhet och därmed ständigt ”gör våld” på den med vårat sätt att göra den Andre till ”den Samma” - att jämföra våra egna kvaliteter och sidor med de kvaliteter och sidor som reflekteras eller inte reflekteras i den Andre som vi möter. Att förminska den Andre till något som vi känner igen eller tar avstånd ifrån.

Men hur kan någon av oss vet allt om någon när vi inte ens känner till toppen på isberget om oss själva? Lika lite som det finns en absolut objektiv Sanning så finns det väl inte heller en absolut Helhet hos den Andre? Har den Andre en absolut och verklig kärna, med stabila gränser som någon (eller den själv) skulle kunna lära känna? Hela tanken känns ju ganska märklig.
Isåfall måste det ju finnas en oerhörd tystnad som ingen människa kan känna till och någonsin få kunskap om i våra egna identiteter, en tystnad som varar för evigt.

Att det är våran förmåga att göra människor till den Andre som skapar fientlighet och kolonialism kan ju stämma på någon nivå, men isåfall tror jag själv mer på Girards syndabocksteori och det mimetiska begärets problematik än på det mycket diffusa begreppet ”den Andre”. Det mimetiska begäret är det som skapar samhörighet och gruppkänsla – när det går för långt behöver vi ”offra” någon som då blir syndabocken/den Andre.

Note to self: Läs mer om Lacan och ”The big Other”.

torsdag 8 januari 2009

Varför den bäste aldrig vinner Idol.

Nu har jag inga vetenskapliga belägg för vad jag säger, men under de gångna åren tycks det mig vara enhetligt så att den tävlande i Tv4:s talangsåpa Idol som till slut vunnit aldrig är den som egentligen var bäst. Jag tänker framför allt på Amanda Jenssen samt Darin som båda två slutade på andra plats i tävlingen efter de relativt medelmåttiga Daniel Lindström samt Marie ”Picasso”. Varför är det så?

René Girard hade svarat: Syndabocksmekanismen.
För visst är det så att människor har ett behov av att höja upp och sedan avliva någon, kanske för att råda bot på den mimetiska krisen som råder i samhället. För när de mimetiska begären blir för många och för komplexa, när vi inte längre vet vilken som är våran förmedlare eller varför, när vi helt tappat greppet om de mimetiska trianglar som omger oss och rivaliteten som kan utgå ifrån dem så har människan, enligt Girard, behov av en syndabock. Förr i tiden i andra civilisationer så löste folkslag detta genom att upphöja en person till nästan kunglig status, för att sedan döda den samme och därmed avstyra den mimetiska krisens verkningar, i alla fall för ett tag. I Sverige och Europa var det exakt samma princip som låg bakom häxbränningarna. De kvinnor som skulle brännas på bål tillgavs övermänskliga, nästan gudomliga, egenskaper på grund av deras samröre med Djävulen och endast på så sätt kunde deras offer bli förlösande för folket. Utan de mäktiga krafterna hade inte offret ”fungerat”.

Hur som helst, tillbaks till 2000-tal igen: Eftersom vi inte får bränna häxor på bål längre så bränner vi kändisar på löpsedlar istället och på grund av massmediernas och globalismens krafter behöver vi en nationell ”häxa” att bränna. Vad är då bättre än att vi, folket själva, utser den Idol som senare kommer att brännas på bålet? Därför vinner inte de som har störst talang eller bäst chans att klara sig efter tävlingens slut. Därför vinner de som är dugliga, men inget mer. De som folk efteråt kan klanka ner på och säga ”Han/hon var ju inte alls bra”. Därför vinner inte de som verkligen är bra, vi vill hellre se dom lyckas och någon annan, obetydligare, offras. Vi ser gladeligen fram emot skivrecensionerna av deras framhafsade album som i stort sett aldrig frambringar mer än en tvåa, om recensenten har en bra dag.

Vi höjer upp dom till skyarna, till kungar för en dag, för att sedan hälla på bensin och tända på. På så sätt kan den mimetiska krisen klinga av för en stund och Sverige kan vila ut, till nästa säsong drar igång och nästa syndabock utses.

måndag 15 december 2008

Njut av tystnaden

1990 släppte Depeche Mode sitt kanske framgångsrikaste album någonsin, Violator. Som andrasingel släpptes denna låt, "Enjoy the silence":


Videon ovan är regisserad av Anton Corbijn (som nyligen gjorde filmen Control) och är menad att handla om en man som har allt i världen och som bara letar efter en lugn och tyst plats att sitta på. Dave Gahan iklädd kungakläder bärandes på en solstol får representera sångens betydelse om hur alla våra ord bara blir till skada för varandra och hur allting vi egentligen behöver finns här, i våra armar.

"All I ever wanted
All I ever needed
Is here in my arms
Words are very unnecessary
They can only do harm"


En intressantare tolkning uppstår om man tittar på en annan video från samma tid med samma låt. Depeche Mode har tagit sig upp på toppen av World Trade Center och redan inledningsfrasen får en att haja till lite med tanke på vad som skett:

"Words like violence
Break the silence
Come crashing in
Into my little world"




Det finns något olustig över hela videon och citatet som ovan var harmoniskt blir nu skrämmande:

"All I ever wanted
All I ever needed
Is here in my arms
Words are very unnecessary
They can only do harm"

Man skulle kunna tala om en total hängivelse till en "Sanning" , till det amerikanska levnadssättet, till goda ekonomiska förutsättningar. Det engelska bandet Depeche Mode har nu tagit sig upp till den amerikanska toppen, vilket symboliseras av WTC. Samtidigt bönfaller sångaren om att ingenting skall komma och förstöra detta. Amerika är och förblir det enda målet och den enda vägen och alla ord kan bara förstöra det. I detta omfamnande av den amerikanska livsstilen ingår samtidigt ett förkastande av andra livsstilar och kulturyttringar vilket möjligtvis kan ha bidragit till det som hände på just den platsen för ungefär sju år sedan.

fredag 12 december 2008

Begreppsproblematik

Jag har under senaste tiden uppmärksammat att tystnaden är ett relativt vanligt begrepp inom HBT-debatten. Filmen ”Jenny -Gud och tystnaden”, rapporter som ”När tystnaden blir människa” från EKHO och ”Tystnad skapar sårbarhet” från RFSL är bara några exempel på detta tystnadsfenomen.

Nu tänker du kanske att detta inlägg kommer handla om vigselrätten men då kan du lugna dig för det skall det inte. För det första tycker jag inte det är någon fråga att diskutera, låt alla gifta sig bäst de vill och låt alla viga bäst de vill. Ingen mår bra av att någon annan bestämmer över vad man skall göra. För det andra så är debatten så infekterad och trasslig att det inte känns som om jag har något att tillägga.

Men så här i juletider när det kanske vankas släktmiddagar och andra tillställningar med folk man kanske inte umgås med så ofta så kan det vara bra att få några tips på hur man undviker de där svåra och tilltrasslade debatterna på enklast möjliga sätt. ”Svårigheten” på en fråga eller ett debattämne är oftast ekvivalent med svårigheten att benämna frågan med ett korrekt namn. I Sverige är vi exceptionellt bra på att benämna allting så neutralt som möjligt. Städare t.ex. blev ju först lokalvårdare och nuförtiden används ibland titeln ”sanitetstekniker”. När man har nått en punkt då det är omöjligt att förstå innebörden av titeln som personen eller frågan handlar om, då vet man att det är en känslig fråga för någon eller några. Undvik alltså alla sådana frågor vid middagsbordet och jag garanterar en fröjdefull jul.

(Detta tips lämpar sig allra bäst för de något äldre då de yngre idag tenderar att vara så politiskt korrekta att de dömer ut dig på två röda bara du begår ett enda felsteg.)

onsdag 10 december 2008

Björn Ranelid vs. ingemar Hedenius

Det var visst den 22:e November som Björn Ranelid pratade om tystnaden i SVT:s Helgmålsringning. Programmet hade inte så mycket med tystnad att göra, vilket inte är så oväntat med tanke på Björn Ranelids svada, men det var ändå intressant. Framförallt passade Björn på att skicka ännu en känga till humanisterna i allmänhet och Ingemar Hedenius i synnerhet:
Ordet väger ingenting, ändå är det mäktigare än allting annat på jorden just nu och det färdas med ljusets hastighet, 30 000 mil i sekunden. Alla de som bär på detta ord de frossar i det. Men ingen har fått Nobelpris i tystnad.

Jesus skrev tre ord i sanden men strök ut dem igen. I begynnelsen var ordet och sen blev det kött. Tänk att professorn i praktisk filosofi, Ingemar Hedenius som satt
i Uppsala, inte förstod att tron har ingenting med vetande att göra. Vi byter ut en Newton, en Einstein, en Heisenberg, en Bohr men vi byter aldrig ut Jesu ord. Det han har sagt om kärleken det står kvar. Det är som häroldar och apostlar över jordens yta. Han skriver tre ord i sanden och stryker ut dem igen, ty i annat fall vore det en vetenskaplig avhandling som vi kunde byta ut. Det förstod inte Ingemar Hedenius.

Tron är ett mirakel, det är nåd, det drabbar dig som ett ljus mellan linsen och världen och verkligheten. Och den linsen bär du på. Det är du som avgör allt detta. "Jag tror, men jag vet inte", tänk vilken ödmjukhet. Om nu Ingemar Hedenius hade förstått det när han skrev sin berömda bok 1949. Samma år som jag föddes, när jag låg i min moders varma inanhav och lämnade efter en stund. Som ett mirakel.

torsdag 4 december 2008

Tips för helgen

En bra sak med att ha en blogg som överlag diskuterar tystnad är att man inte behöver ha dåligt samvete över uteblivna inlägg. Det är ju också tystnad.

Lördagens helgmålsringning i SVT blir den sjunde och sista helgmålsringningen som avhandlar de sju dödssynderna. Nu har det kommit till synden frosseri och författaren Björn Ranelid skall diskutera hur vi människor frossar i ord och om någon någonsin fått ett Nobelpris i tystnad? Hans tes verkar vara att frosseriet är en del av den postmoderna människans särart. SVT1 Lördag, 17.50.

lördag 29 november 2008

Konstnärskap

Har haft alldeles för mycket unppsats att skriva för att hinna blogga, men ett guldkorn från senaste numret av tidningen Filter kan jag bjuda på. Ifall du någon gång gått och funderat över om Per Gessle är konstnär eller hantverkare. Om "Hello, you fool, i love you" är resultatet av en kreativ, ångestdriven självförintelserädsla eller bara ett hoplock av ord som "funkar bra" så kommer svaret här. På frågan om Per inte är rädd att nya skivan "Party Crasher" möjligtvis skulle kunna floppa, svarar han såhär:

Nej, jag skulle inte kunna förstå det. Den har alla ingredienser som bra, kommersiell popmusik har, i alla fall i min bok.

Konstnär alltså.